Svår eller lätt att träna med?

Svår eller lätt att träna med?

I Canis nr 1 2014 handlade temat om arv och miljö. Det är ett tema som intresserar mig otroligt mycket.

Särskilt Maj-Britt Idens, Anette Matlands och Gry Löbergs artiklar med fokus på mentala egenskapers ärftlighet var ytterst intressanta och pekade på uppfödarnas ansvar. För faktum är att vårt val av ras och individ är utgångspunkten för hur vårt liv med hunden kommer att arta sig. Hur svårt eller lätt kommer det att bli att ha hunden i vardagen, och hur bra passar den till det du gärna vill använda hunden till?

Jag tycker att det lönar sig att använda lite tid på att tänka över vad som behövs för att lyckas med min hundhållning när jag nu har valt belöningsbaserad hundträning. När man vill utesluta användandet av obehag (det vi till vardags kallar straff) för att korrigera hundens beteende, ja då får man bli specialist på att belöna. Så första steget i den riktningen är att du lär dig att belöna på ett sätt som ger den effekt på beteendet som du vill ha – alltså att hundens beteende ändras i den riktning du önskar..

Det är fullständigt korrekt – som många fler instruktörer än jag påpekar – att belöningslek är något som kan läras. Vi kan uppnå MYCKET bättre träning genom att lära hunden att leka. Och det kan faktiskt ÄVEN få hundar som inte är särskilt matglada att bli mer intresserade av matbelöning. Och helt klart menar jag att vi som hundägare måste ta på oss denna uppgift!

Men när nu det är sagt, så menar jag också att UPPFÖDARNA borde snegla lite på detta – oavsett vilken hundras vi talar om och oavsett om hunden ska vara tävlingshund eller inte. ALLA hundar behöver en eller annan form av träning/inlärning av vanlig vardagslydnad (även vars ägare som önskar sig en Ferrari på tävlingsplanen). Och nu har vi som älskar hundsport säkerligen större träningsintresse än fru Svensson som köper en familjehund, och som inte köper den för något annat än som sällskap på skogspromenaderna. Vi som tränar målinriktat får nog arbeta med belöningsintresset, och vi har också stort fokus på detta när vi köper hund! Men om fru Svensson skaffar sig en hund som inte är särskilt matglad och som tittar förvånat på bollen som rullar iväg – då får hon det lite svårt när hon ska lära den att komma på inkallning om det finns många störningar, eller om hon gärna vill ha med hunden på stadspromenad, på camping etc., och den då borde kunna gå fint i koppel. Om det är svårt att belöna hunden, något som det behöver läggas mycket arbete på – hur mycket tror du då fru Svensson får tränat med Fido? Och om hon får problem med Fido därför att hon inte kan träna– vem är det som förlorar? Det gör BÅDE fru Svensson OCH Fido.

Jag skulle önska att uppfödare hade större fokus på detta, för här är det absolut ÄVEN tal om en medfödd faktor. Det är 100 gånger ROLIGARE och LÄTTARE att träna med en hund som tycker att kongen är gud utan att jag behöver lägga ned månaders arbete på detta innan jag över huvud taget kan få ut något av träningen. Och om det är kul och lätt att träna med hunden för att den är lätt att belöna, då får du också det gjort! Hundar som är svåra att belöna kräver mycket duktiga tränare! Det krävs betydligt mer noggrann planering av träningen, osv. Men om uppfödarna ska avla målinriktat på detta måste de kunna sitt avelsmaterial, vilket innebär att de själva behöver träna med avelshundarna, samt få dem mentalbeskrivna.

Beställ prenumeration på hundtidningen Canis här!

 


redaktør3

Dina Doctermann  är Canis-redaktör och instruktör vid Canis Hundskola avd. Sjælland. Dina är lika intresserad av praktisk hundträning som av djupare teoretisk kunskap om hundar. Och hon är djupt förälskad i riesenschnausers……