Lektion 11: Klickerträning och lockande

Lektion 11: Klickerträning och lockande

En fråga jag ofta får är ”kan vi aldrig använda lockande i klickerträning?”

Väl, ”aldrig” är ett starkt uttryck. Det råder också till stor del stark oenighet inom klickervärlden om lockande är en ”laglig” teknik eller inte. Personligen tillhör jag den del av klickervärlden som är bland de mer kritiska till användandet av lockande. Jag säger INTE att det är ”fel” att locka – jag anser det bara inte vara ”klickerträning”.

”Men vad göra om det är omöjligt att få fram beteendet utan att locka?”, frågar några. ”Omöjligt” är också ett starkt uttryck. Personligen har jag inte råkat på några beteenden som bara kan lockas fram, men inte tränas med fri-shaping eller targeting. Däremot kan det vara så att vissa beteenden är lättare att locka fram än att fri-shapa på en del hundar – särskilt hundar som tidigare inte har fri-shapats särskilt mycket. När man ska fri-shapa mer avancerade beteenden är det en stor fördel om man tidigare har fri-shapat många enklare beteenden först, så att hunden känner igen leken. Och ägaren måste självklart också behärska tekniken.

Men i dag tänkte jag faktiskt för en gångs skull prata lite om lockande (även om jag här befinner mig på relativt okänt vatten). Saken är den att det finns olika typer av lockande, varav den ena är flera snäpp mer ”klickersk” än den andra.

”Icke-klickerskt lockande”

Den första typen av lockande går t ex till så att hunden lockas ned i liggande upprepade gånger (och belönas när den lägger sig). När man ser att hunden snabbt lägger sig, börjar man att säga ”ligg” samtidigt som man lockar hunden ned i liggande. När man gjort detta några gånger säger man ligg utan att locka, eller använder eventuellt en liten del av locka-rörelsen tillsammans med kommandot. Slutligen tar man (förhoppningsvis) bort armrörelsen helt, och hunden lägger sig endast på ligg-kommandot. (Se t ex Din Hund Fortsätter av Sven Järverud).

”Delvis-klickerskt lockande”

Ett annat sätt att använda lockande på är att börja på samma sätt med att locka hunden ned i liggande några gånger och belöna när hunden lägger sig. Därefter minskar man omedelbart hjälpen så fort som möjligt. Man kan minska hjälpen gradvis genom att göra armrörelsen mindre och mindre, eller man kan (särskilt på lätta beteenden som sitt/ligg o dyl) avlägsna hjälpen ganska snabbt, och vänta på att hunden istället ska erbjuda ligg-beteendet helt frivilligt. Innan vi börjar sätta på kommandot, vill vi nu se att hunden kan erbjuda ligg-beteendet frivilligt flera gånger i rad (t ex minst 6 gånger på 30 sekunder).

Vad är skillnaden?

När hunden tränas enligt den första lockavarianten tar hunden inget eget initiativ. Först väntar den passivt på att bli lockad med godis. Därefter går den direkt över till att invänta kommandot. Sådan träning ger oss en helt normal traditionellt (positivt) tränad hund. Det funkar, men har inget med klickerträning att göra.

Med den andra typen av lockande används lockandet endast i startfasen. Målet är att göra det lättare för hunden att ganska snart erbjuda rätt beteende frivilligt. Därefter följer en period där hunden måste visa att den kan erbjuda beteendet frivilligt utan hjälp många gånger i rad, innan man eventuellt senare sätter på kommandot. I det här stadiet är det omöjligt att se att beteendet inte är fri-shapat redan från början. Hunden erbjuder ju beteendet frivilligt med liv och lust. Därför kan vi väl också säga att denna form av lockande är mycket mer ”klickersk” än den första.

Men 100 % klickerskt är det inte…

Även den andra hunden förlorar något väsentligt. Den lär sig inte att experimentera på samma sätt som en äkta klickerhund. Att prova sig fram från scratch utan annan information än klick + belöning är något helt annat. Och när hunden väl har fått lite erfarenhet av detta, öppnar det för mycket mer avancerad träning. En annan sak är att det inte alltid är lika lätt att göra sig av med alla små smutsiga rester av det ursprungliga lockandet.

Prova shaping först, ”nödlösningar” sedan

Jag rekommenderar därför den här ordningsföljden när du ska göra en träningsplan för ett nytt beteende som du ska klickerträna:

  1. Försök alltid först att fånga eller fri-shapa det nya beteendet med så lite hjälp som möjligt.
  2. Är det svårt att få fram beteendet frivilligt? Tänk då efter om det finns andra mer grundläggande beteenden som du kanske bör shapa fram först innan du börjar med detta beteende (det är t ex en stor  fördel om hunden har lärt  sig att styra bakbenen innan du börjar träna utgångsställning).
  3. Fortfarande svårt? OK, då kan du fundera på om du inte ska använda targeting. Targeting är en sorts mellanting mellan fri-shaping och lockande. Användandet av targetstick, musmatta o dyl påminner om lockande, men samtidigt har vi ju shapat fram själva targetbeteendet. Ofta är det också lättare att avlägsna targeten som hjälp, än att avlägsna lockande med belöning.
  4. Fungerar inte targeting heller? Och du är övertygad om att din timing är tillräckligt bra, kriterierna förnuftiga och belöningen tillräckligt bra…? OK, då kan du överväga att använda den mest klickerska varianten av lockande.

Men säg inte att Morten har sagt att lockande är helt OK… 😉


Om författarna

Epostkursen är skapad av Canis grundare Morten Egtvedt och Cecilie Köste, huvudinstruktörer vid Canis Hundskola och författare av böckerna