Frågor om stadgeträning

Frågor om stadgeträning

Vissa raser, som t ex några spaniels, några retrievers, och en del småhundsraser verkar bli väldigt aktiva i kroppen när de tränar (även när de inte arbetar). De kan nästan se hyperaktiva ut. Medan några står och trampar och hela kroppen svänger från sida till sida, tar andra till mer akrobatiska pingponghopp. Vallare kan å sin sida bli mer upphetsade och komma med en massa ljud.

Ser man en sådan hund är det kanske naturligt att tänka, att detta är en hund som behöver mycket stadgeträning, och söker man på stadgeträning på nätet, hittar man verkligen många konstiga tips. Det som också ofta kopplas ihop med stadgeträning, är stort fokus på att hunden ska klara av att det inte sker något. Att hitta en balans mellan aktivitet och passivitet och att låta hunden få arbeta ordentligt, verkar komma helt i bakgrunden (åtminstone för dem som jag har observerat).

Skulle man kunna tänka sig att resultatet blir bättre om man istället för en massa stadgeträning har tydliga kriterier i träningen? När jag tränar inför andra, är mitt mål att inte bara hunden ska bli säkrare på det vi håller på med och uppnå tydliga framsteg, utan att även åskådarna ska kunna se på oss vilka kriterierna är utan att jag behöver säga det. Korrekta och tydliga kriterier gör att hunden blir mindre frustrerad. Dessutom ger det utrymme för att kunna använda sin energi på ett ändamålsenligt sätt, särskilt om man lyckas ha en så bra progression att hunden hela tiden får en utmaning. En hund som får jobba ordentligt blir trött, och en trött hund slappnar lättare av än en hund som har mycket överskottsenergi.

Varför blandar jag in kriterier i den här diskussionen? Jag observerar en del hundar i träning och på kurser, och det jag ser är att när hundarna inte vet vad som förväntas av dem, börjar kroppen att röra på sig. När de förstår vad de ska göra, verkar det som om hela systemet lugnar sig, och de fokuserar på uppgiften. Flattarna planterar alla fyra benen i marken, jaktgolden står helt stilla med hela kroppen, dvärgpinschrarna slutar studsa, vallarna jobbar tyst och målinriktat. Det enda som ska till är att du som tränare sätter vettiga kriterier (med därtill lämplig stressnivå för övningen) och förmedlar kriterierna till hunden genom bra timing. Om du dessutom belönar bra, får du en hund som inte bara vet vad den ska göra – det känns även lustbetonat för den.

Det betyder inte att all stadgeträning är inaktuell. Vissa hundar behöver verkligen hjälp med att hitta av-knappen. Men de hundar som behöver det är ofta de mest högpotenta, och/eller de mest lättstressade, och båda dessa behöver det jag har skrivit här ovan. Den högpotente behöver verkligen få arbeta, och den lättstressade behöver få veta vad den ska göra. Och när du har detta klart för dig, har du också betydligt bättre förutsättningar att lyckas med stadgeträningen.

Det jag också har lagt märke till är att duktiga tränare väldigt sällan har stressade hundar. Duktiga tränare vet hur de ska förmedla till hunden vad de vill, och hunden får ofta arbeta på ett bra sätt. Att investera tid på att bli en bra hundtränare är därför även en investering i att få en väl fungerande hund. Hur blir man en duktigare hundtränare? Man tränar, analyserar träningen för att konstatera om man är på rätt spår, och så tränar man mer.

Beställ prenumeration på hundtidningen Canis här!

 


portrettferdigLinn Mago Isaksen  är Canisinstruktör i Canis, avd Möre og Romsdal, och håller kurser i Molderegionen. Hon tränar bruks och lydnad med sina två aussies, och har bloggen ”The Bark Side”.