Crossover-hundar (och –hästar)

Crossover-hundar (och –hästar)

I Canis skriver vi ofta en del om klickerträning. Många som försöker sig på denna metod kommer till en början att stöta på några problem som får många att dra slutsatsen att klickerträning inte fungerar (åtminstone inte på min hund!). Dessa problem är faktiskt så vanliga att de har fått ett eget namn – ”crossover-problematik”. Här skriver jag lite om detta fenomen. 

Text: Morten Egtvedt 

 

Att vara kreativ

En hund som tidigare tränats ”traditionellt” kallar vi på svenska crossover-hund (övergångshund låter inte så bra…). Att ha en crossover-hund erbjuder flera utmaningar när du ska börja med klickerträning. Något av det svåraste är att få hunden att självmant börja utföra beteenden utan hjälp eller kommandon.

Det är flera orsaker till att crossover-hundar inte är särskilt duktiga på att spontant utföra ett beteende. För det första har de som oftast lärt sig att göra fel medför obehag. Därför gör de i stället minst möjligt, det är tryggast. En klok soldat anmäler sig aldrig frivilligt – det medför trubbel!

För det andra har dessa hundar genom hela livet fått förstärkning för att vara passiva. Både kommandon och det att få hjälp fungerar faktiskt som förstärkare för det hunden gör när den får hjälp eller kommandon. Och vad gör hundar som oftast när de får hjälp eller ett kommando? Jo, de sitter och väntar (är passiva). Crossover-hundar har lärt sig att det är bara att vänta med att utföra någonting tills de får ett kommando eller ägaren visar vad den ska göra. Ju mer träning, desto duktigare blir de på att vara passiva.

Beroende på hur länge, hur noggrant och hur hårt de har tränats kommer det att ta lite tid innan hunden lär sig de nya spelreglerna. Den måste lära sig att det lönar sig att försöka göra saker på egen hand, och att det aldrig är farligt att göra fel (det värsta som sker är att belöningen uteblir). Det är viktigt att vi klickar och belönar vid minsta lilla tendens till eget initiativ den första tiden man tränar crossover-hundar.

 

Busfasoner bubblar fram…

När man går över till klickerträning bör man vara beredd på att det också kan hända andra saker. Många traditionellt tränade hundar är tränade på så sätt att de i realiteten är som en bubblande tryckkokare. Med hjälp av obehag har ägaren undertryckt en mängd oönskade beteenden, som t ex studsande, skällande och andra busfasoner. När ägaren plötsligt slutar att använda obehag i träningen, är detta på många sätt som att lyfta på locket på grytan – alla undertryckte beteenden börjar snabbt bubbla fram när hunden märker att den inte längre korrigeras för detta. Om ägaren fortsätter att klickerträna förståndigt, lär sig hunden ganska snart att istället bete sig fint för att få belöning (eller undvika att gå miste om belöningen). Men innan de nya förstärkningsvillkoren har fått kontroll över beteendet, får man vara beredd på några komplikationer.

Vår ena häst, Rufo, var 11 år när vi övertog honom. Han var ett typiskt exempel på detta fenomen. Han var på alla sätt en snäll häst, dock lite lättskrämd. När han kom till oss, tog det inte mer än ett par dagar innan han blev en liten buse. Rufo hade tidigare lärt sig att det lönade sig att vara snäll – om inte fick han en hurring eller två. Eftersom vi aldrig slog honom eller gjorde andra obehagliga saker, började han därför testa alla busfasoner han inte hade vågat göra på flera år. Han försökte att springa okontrollerat iväg i grimskaftet, lägga öronen bakåt och hota oss, hotade oss med frambenen och bet efter oss.

Vi började klickerträna honom. Vi klickade för allt hövligt beteende och använda negativ straff (t ex gick vi ut ur stallet och tog med oss godbitarna) om han uppförde sig ohövligt. Det tog bara två dagar, så var han den samma snälla hästen igen. Eller var han egentligen det? Nej, faktiskt var han nu en helt annan snäll häst. Han var inte längre snäll därför att han var rädd att bli slagen, som när vi övertog honom. Nu uppförde han sig fint därför att det ledde till goda saker, som klick och godbitar, kontakt med oss, han fick bara komma in i stallet (och middagen) om han gick fint i linan osv. Så egentligen var han en ny häst, som troligtvis också hade det mycket bättre. Det kan inte vara någon höjdare att gå runt och vara rädd för att bli slagen hela tiden…

 

Förändrar världsbilden

Samma ”konverteringsprocess” gäller både för crossover-hästar och crossover-hundar. Man byter egentligen djurets hela världsbild. Tidigare betydde obehag ”fel” och frånvaro av obehag betydde ”rätt”. För ett klickertränat djur betyder belöningen ”rätt” och utebliven belöning betyder ”fel”.

I början av konverteringsprocessen är det flera saker man ska vara uppmärksam på. En klickertränad hund försöker ofta hårdare om vi håller tillbaka/avlägsnar belöningen om den gör fel. Om vi inte belönar en traditionellt tränad hund, hjälper inte detta något – faktiskt kommer denna hund vara lika nöjd eftersom utebliven belöning också innebär frånvaro av obehag. Och innan hunden är ”konverterad” är det fortfarande viktigare för den att undvika obehag. Därför måste man istället förstärka väldigt ofta under denna fas. När nästan allt positivt beteende klickas och belönas, kommer det även efterhand att få betydelse att belöningen avlägsnas. Först då kan vi effektivt börja använda både positiv förstärkning och negativ straff på crossover-hunden.

 

Användande av fel-signal

Man bör också i början vara mycket försiktig med att använda fel-signal på crossover-hunden. Ordet ”fel” betyder i klickersammanhang att ”detta får du ingen belöning för”. Men en crossover-hund tolkar detta annorlunda. Den har många gånger tidigare upplevt att när vi avbryter den i träningen, gör vi det för att tillföra den ett obehag. Den tolkar därmed fel-ordet som en varning om att det kommer ett obehag, även om föraren egentligen inte har det för avsikt. Fel-ordet fungerar därmed som positiv straff i stället för negativ straff. Och positiv straff medför flera obehagliga biverkningar som inte negativ straff gör. Man bör därför ha kommit ordentligt genom konverteringsprocessen innan man börjar att lägga in användandet av fel-ord, om man över huvud taget ska göra det.

 

Crossover-tränare

Men vad med ägaren? Jo, jag kan garantera att han kommer att få en minst lika svår övergång som hunden. Crossover-tränare har också en lång förstärkningshistoria som man inte kan riva sig lös ifrån helt utan vidare. Det är en rad saker med klickerträning som är helt naturstridigt för en traditionell tränare. Blotta tanken att inte korrigera hunden när den gör fel, utan bara invänta det rätta beteendet, kan i början vara helt outhärdligt.

Att avvakta att hunden av sig själv ska erbjuda det rätta beteendet, är också outhärdligt i början. Det är såå frestande att hjälpa hunden bara lite… Medan en erfaren klickertränare utan problem kan stå i ett par minuter och invänta ett beteende, känns 20 sekunders väntande som en liten evighet för en crossover-tränare. Men tålamodet kommer att bli bättre efterhand. Och inte minst slipper man att vänta så länge efterhand som hunden själv blir duktigare på att frivilligt erbjuda beteenden.

Att upphöra med att bestraffa hunden är också väldigt svårt. Det hjälper faktiskt föga
att man, efter att ha läst diverse böcker, intellektuellt sett vet att det förstör mycket för träningen att straffa hunden. Man har så många gånger tidigare blivit förstärkt för att straffa hunden, att det i bestämda situationer ”bara sker”. Man ”exploderar”. Om du är en crossover-tränare måste du bara bereda dig på detta. Det är nästan lika svårt att sluta straffa hunden som det är att sluta röka eller göra sig av med andra väl inrotade (o)vanor.

Vad menar vi med att vi fått förstärkning genom att bestraffa hunden? Väl, tänk dig själv en situation där hunden gör något helt idiotiskt, du är frustrerad och kommer inget vart i träningen. När du exploderar och ”tar” hunden får du ut en massa ”ånga” – detta är jätteförstärkande! Dessutom är hunden ofta väldigt uppmärksam på dig omedelbart efter bestraffningen, och den upphör alltid på en enda gång med det dumma den gör när den blir straffad. Du känner på ett sätt att du får kontroll över situationen. Allt detta är mycket förstärkande, även om långtidseffekten av sådan ”träning” sällan är särskilt bra. Varje gång du bestraffar hunden förstärks ditt straffbeteende – (o)vanan blir ännu starkare…

Vi har själva varit traditionella tränare lika länge som vi varit klickertränare, och vi erkänner gärna att vi själva slet med detta de första par åren efter att vi gick över till klickerträning. Lösningen var ofta att sparka på närmaste träd istället. Efterhand skedde det mer och mer sällan, och nu har vi inget behov av att bli arga när hunden inte gör som vi vill. Vi har etablerat nytt beteende vid sådana situationer. Vi löser hellre problem genom att sänka kriterierna, belöna bättre och mer exakt. Vi har kommit till det stadiet där det är en självklarhet att det är vårt eget ansvar när träningen går snett. Det är vår egen träning vi måste förbättra – inte hunden.

Det är viktigt att komma ihåg att träning är en process där både vi och hunden lär sig kontinuerligt. I traditionell träning läggs det stor vikt vid att korrigera fel. Detta påverkar både hund och förare. I klickerträning lär sig hunden att frivilligt erbjuda ett beteende och är inte rädd för att göra fel. Ägaren koncentrerar sig på att titta efter det som hunden gör rätt. Detta påverkar också både hund och förare. Man blir helt enkelt på gott humör av sådan träning!

 

Sammanfattning

Att gå över från traditionell träning till klickerträning är inte alltid gjord i en handvändning. Tidigare träning gör att resultaten med den nya träningsmetoden inte kommer så snabbt som när man börjar klickerträna en valp eller unghund. Både hund och förare måste lära sig den nya metoden innan det verkligen börjar gå framåt. Man ska därför vara försiktig med att bedöma effekten av klickerträning innan både du och hunden är ordentligt ”konverterade”. Det är först med en erfaren klickerhund som det verkligen börjar bli roligt…

 

Referenser

Klickerträning för din hund, Morten Egtvedt & Cecilie Köste, Canis Förlag 2001

Don’t shoot the Dog, Karen Pryor, Sunshine Books, 1998

Målrettet Miljöarbeid del 1, Horne & Öyen, GRD Forlag 1992