4 vanliga ”syndrom”

4 vanliga ”syndrom”

När vi reser runt och håller kurser, använder vi erfarenhetsmässigt mycket av den första kursdagen att kurera deltagarna för några vanliga syndrom som visar sig ha stor utbredning i hundägarpopulationen.

Text: Morten Egtvedt

Dessa syndrom kan försena träningen, och det lönar sig därför att göra sig av med dem så snabbt som möjligt. Läs vidare, så kanske du upptäcker att även du är smittad – och inte minst hur du kan bli ”frisk” igen.

 

Ekorr-syndromet

Detta syndrom artar sig genom att hundägaren tillsynes har en sjuklig benägenhet att hela tiden smacka på sin hund för att få den att följa med. Det är inte många hundägare som är medvetna om att de smackar så mycket som de gör, och om de görs uppmärksamma på den höga smackfrekvensen (och att de låter mer som små ekorrar än som duktiga hundtränare), blir de flesta så generade att de slutar av sig själva.

Att hela tiden smacka på hunden när den är ouppmärksam kan förefalla oskyldigt, men många hundar lär sig att bli kroniskt ouppmärksamma som en följd av sådan träning. Smackning och annan uppmärksamhet från föraren när hunden INTE är följsam vill i stort sett förstärka det oönskade beteende. Detta leder i sin tur till att hundägaren åter känner behov av att smacka/locka ännu mer, och på den vägen är det…

När vi upptäcker symptom på ekorr-syndromet sätter vi ögonblickligen hundägaren på en sträng håll-käft-diet, där han/hon ska ignorera hunden om den är ouppmärksam och istället belöna när hunden på eget initiativ frivilligt tar kontakt. Efter ett par gånger med detta träningssätt, ser hundägaren oftast en så stor förbättring i kontakten med hunden att ekorr-syndromet permanent blir botat.

 

Mobiltelefon-syndromet

Om symptom på ekorr-syndromet inte upptäcks och botas i ett tidigt skede, riskerar man att hundägarens tillstånd förvärras och går över i ett nytt och mer allvarligt stadium – det fruktade mobiltelefon-syndromet. Detta yttrar sig i att hundägaren jämt och ständigt ropar ”Hallå!??” till hunden (oftast i samband med att hunden inte är uppmärksam eller precis har struntat i ett kommando). Man kallar därför detta tillstånd ibland även för hallå-syndromet. Fältstudier har visat att åkomman är mycket utbredd bland retrieverägare (fråga mig inte varför…), men mobiltelefon-syndromet påvisas även då och då bland ägare av andra raser.

I likhet med ekorr-syndromet kureras åkomman genom att hundägaren först görs uppmärksam på hur löjligt det ser ut när han/hon ropar ”Hallå??!” i örat på hunden. Därefter behandlas tillståndet genom att lära hundägaren att backa i träningen och träna bättre när man upptäcker att hunden sällan svarar på ett kommando. Detta fungerar otroligt nog så mycket bättre än att ropa ”Hallå!??” till hunden, så att de flesta hundägare blir av med syndromet ganska fort.

 

Hjärtinfarkt-syndromet

Hjärtinfarkt-syndromet drabbar nästan 80% av alla hundägare, och det verkar som det drabbar lika hårt i alla åldersgrupper. Även om de flesta bruks- och lydnadsmänniskor verkar vara rökare (observation av hundägare under platsliggning med dolda förare stödjer denna hypotes), verkar inte detta ha någon betydelse för förekomsten, då syndromet drabbar icke-rökande hundägare lika hårt.

Åkomman visar sig genom att hundägaren förmodligen har ett kroniskt behov av att hålla sig för bröstet när han/hon tränar sin hund. Ofta kombineras denna märkliga handställning med att hundägaren håller en tennisboll eller en godbit i handen framför bröstet.

För hundägaren själv är detta tillstånd inte så allvarligt som det ser ut som, men en farlig biverkning för hunden är att den endast ids följa med så länge hundägaren håller bollen/godbiten synlig i handen framför bröstet.

Åkomman botas genom att hundägaren får lära att hålla belöningen gömd i fickan tills hunden faktiskt ska få belöningen. De flesta hundägare förstår resonemanget när de informeras om att på tävlingar får man inte gå med bollen framför bröstet. Återfallsprocenten är emellertid ganska hög, och det är vid allvarliga fall nödvändigt att komplettera behandlingen med att binda hundägarens händer ned längs sidan, så att de inte okontrollerat sprätter upp framför bröstkorgen igen.

För hundens del ser biverkningarna ut att försvinna ganska snabbt så fort den upptäcker att den kan få belöningen även om hundägaren går med händerna ned längs sidan.

 

Känguru-syndromet

Det sista syndromet vi ska ta oss an i denna lilla artikel är inte så särskilt allvarligt, men det kan av erfarenhet vara mycket irriterande för instruktören. Det har de senaste åren blivit mer och mer vanligt att se hundägare som på magen har stora fula väskor i olika färger och former. Där finns godbitarna som ska användas under träningen. ”Det är så praktiskt och lättvindigt att ha godbitarna i dem”, säger de hundägare som har drabbats av syndromet.

De flesta hundägare tycker det är lätt att leva med denna åkomma, men min bättre hälft och medinstruktör Cecilie har vid några tillfällen observerats där hon rycker väskan från en förskrämd kursdeltagare, trampar på den och skäller ut deltagaren innan hon sätter eld på väskan. I sina goda stunder beslagtar hon bara väskan tills kursen är slut, men det hör till undantagen.

De flesta kursdeltagare som har drabbats av syndromet (och därefter av Cecilie) verkar emellertid ta uppträdandet med stor förståelse när det förklaras för dem att det är mycket opraktiskt med en hund som bara är lydig när vi går med en stor och ful väska på magen (”som en annan #§%&?# känguru”, tillägger ofta Cecilie pedagogiskt).

 

Sammanfattning

Om denna artikel botar dig för några av ovannämnda syndrom (eller för alla eventuella planer om att utsätta dig för en kurs med Cecilie och mig), är inte lätt att säga. Oavsett tror jag att du kan ha stor glädje av att observera dessa syndrom hos andra hundägare. De är mer utbredda än man skulle tro…

 


 

 

Om författarna

Epostkursen är skapad av Canis grundare Morten Egtvedt och Cecilie Köste, huvudinstruktörer vid Canis Hundskola och författare av böckerna